Historia

Den tidigaste egentliga bosättningen i trakten är från slutet av järnåldern (500 f.kr - 1000 e.kr) vilket visas av bl.a. ett gravfält nordväst om Fläktfabrikshuset.

Namnet Sickla är belagt från 1400-talet och har troligen sin avledning från ordet sik = sidlänt ställe, litet träsk. Sickla finns omnämnt i skrift från 1436, som Sicklona. Namnet kommer troligen av ordet sik, i betydelsen sidlänt område där vatten förekommer, d v s träskmark. Vid arkeologiska utgrävningar har man funnit gravar från vikingatiden, så man vet att området sedan mycket länge använts som boplats. När kristendomen trängde ut asatron på 1100-talet började kyrkan och klostren att tillförskansa sig stora markegendomar runt Stockholm, även Sicklaö.

Sicklaön Under medeltiden hade Sicklaön tillhört Solna socken men kom 1436 att ligga under Stockholms "nyttjanderätt". År 1557 donerades ön till Danviken.

Danviken anlades av Gustav Vasa på 1550-talet, dels som hospital (sjukhus och dårhus), dels som industrianläggning. Hammarby sjö dämdes upp 5,5 meter och vattenkraften som därvid erhölls användes till att driva kvarnar och smedjor vid utloppet till Saltsjön just vid Danviken. Gustav Vasa drog på 1500-talet in det mesta till kronan, och donerade Sicklaön till Danvikens hospital.

Sickla ansågs ligga lagom långt bort från staden för att kunna hysa spetälska och sinnessvaga. Efterhand anlades även krutfabrik, beckbränneri och andra störande, illaluktande eller allmänt otrevliga inrättningar, vilka tidigare ofta låg på Söder. Vid mitten av 1800-talet blev det populärt bland välbeställda stockholmare att skaffa sig sommarnöjen utanför staden, då som nu gärna i något vattennära läge. Hammarby sjö och stränderna runt om blev ett sommarparadis för de boende i trakten.

På 1660-talet anlades de första textilfabrikerna vid Hammarby Sjö. I slutet av 1600-talet startade fabriken på Barnängen sin textiltillverkning. Fabriken växte under 1700-talet till en av landets största. Vartefter trakten befolkades växte enkla bostäder upp vid fabrikerna, krogar öppnades och väderkvarnar tornade upp sig på bergen. Allteftersom bebyggelse och verksamheter växte på norra stranden växte också sjöns betydelse som rekreationsområde. På sommaren förekom bad och båtutflykter, på vintern skid- och skridskoåkning.

I slutet av 1800-talet började Hammarby rodd- och idrottsförening att verka vid Hammarbysjön och för att skaffa pengar till sin verksamhet ordnade man dans- och nöjestillställningar i Sickla park belägen vid Sickla Udde. 1892 hade Wallenberg köpt hela Sickla. I början av 1900-talet blev Sickla park nykterhetsfolkets park och då mera inriktad på kultur, idealism och fritid. Tyvärr förstördes parken i samband med sjösänkningen på 1920-talet.

Trafiken över sjön sköttes vid mitten av 1800-talet till stor del av de s k roddarmadamerna som så småningom fick hård konkurrens av ångsluparna. Kring sekelskiftet, 1893, öppnades Saltsjöbanan för trafik från Tegelviken till Saltsjöbaden. När sedan stadsfullmäktiges beslut om den nya genomfartsleden, Hammarbyleden, togs 1914 upphörde ångslupstrafiken helt. Leden fanns bl a med i Lindhagens regleringsplan 1866.

Arbetet med leden påbörjades 1917 och Hammarby gård, som troligen gett sjön dess namn, revs för att ge plats åt ett nytt industriområde. Det som nu återstod av sjön blev Hammarbyleden, som officiellt öppnades 25 november 1929. Vattendraget har nu återfått ungefär den nivå och utbredning det hade innan Gustav Wasa anlade sina fördämningar ca 400 år tidigare.

Issågning på Hammarby Sjö med Danviksklippan i bakgrunden. Oljemålning av Ehrenfried Wahlqvist 1864. Original och foto: Stockholms Stadsmuseum

Sickla Udde/Lugnet var i princip träsk tills det på 1940-talet fylldes ut med sprängsten och det gytter av upplag och småföretagsbebyggelse som kännetecknat området tills saneringen under 1998-99. Södra Hammarbyhamnen stadsplanelades 1940. Där låg redan General Motors sammansättningsfabrik (1928) och Lumafabriken ( 1930), som ritades av Eskil Sundahl och Arthur von Schmalensee.

I början av 1940 antogs en ny stadsplan för Danviksklippan och på 1970-talet planerades nästa bostadsprojekt vid Hammarbyleden. Det var nuvarande HSB-kvarteret Hamnvakten som projekterades på tidigare hamn och industrimark i Norra Hammarbyhamnen och som ingår i Hammarby Sjöstad. Det småskaliga industriområdet kring Lugnet ägdes av Wallenbergsbolaget Stockholm-Saltsjön AB, vilket vid slutet av 1980-talet tog nya tag i sin tidigare framgångslösa strävan att få Stockholms stad att planlägga området. Då ville bolaget använda det för verksamheter, denna gång för bostäder. I början av 1990-talet kom vändningen i processen när staden planerat större delen av Norra Hammarbyhamnen. Intresset väcktes då för att göra en övergripande plan för hela området kring Hammarby Sjö. Området gavs namnet Hammarby Sjöstad och en fördjupad översiktsplan presenterades med både bostads- verksamhets- och infrastrukturlösningar.

Med planen som grund kom arbetet igång på allvar och samarbete inleddes mellan Stockholms stad, Nacka kommun, Vägverket, SL och regionplanekotoret om hur planeringen av området skulle fortsätta. Arbetet med trafikleden Södra Länken blev en viktig förutsättning för utveckling både på Nackas sida om kommungränsen och på Stockholmssidan. Arbetet med en tvärspårväg mellan Alvik och Gullmarsplan gavs en naturlig fortsättning genom Hammarby Sjöstad för att så småningom smälta samman med Saltsjöbanan vid Danvikstull och få en fortsättning mot Slussen.

Små ångslupar ersatte de roddarmadamer som tidigare tagit folk fram och tillbaka över sjön. 1887 bildades Nacka kommun. Bankdirektör Knut Wallenberg köpte efter hand upp allt mer av marken och drev igenom byggandet av Saltsjöbanan. Allt fler industrier etablerade sig medan sommargästerna flyttade allt längre ut i skärgården. För de som arbetade i dem nya industrierna växte en omfattande, spontan och oreglerad kåkbebyggelse upp, utan några som helst sanitära anläggningar men väl med stora sociala problem. Från 1940-talet och ett halvt sekel framåt växte Stockholm i form av fristående nya stadsdelar längs tunnelbanelinjerna ut från Stockholm.

Men i och med byggandet av Skarpnäck på 1980-talet var stadens tillgång på jungfrulig mark i princip slut. I stället vändes intresset mot kompletteringsbebyggelse i befintliga områden. Med en kraftigt tilltagande inflyttning och bostadsbrist påbörjades under 1990-talet i allt större omfattning omvandling av äldre industri-, sjukhus- och hamnområden till bostadsändamål.

Hammarby Sjöstad är ett bland flera projekt av den sorten, men det i särklass största. På ett 200 ha stort område runt Hammarby sjö och vattenleden planeras 8 000 lägenheter för 15 000 personer. Totalt kommer 25 000 personer att bo/eller arbeta i stadsdelen. Till skillnad från många utländska storstäder har Stockholm en lång tradition av stark stadsplaneläggning. Detta har möjliggjorts genom stadens stora markinnehav och samhällets ensamrätt att fastställa utbyggnadsplaner.

Hammarby Sjöstad är en tydlig representant för övertygelsen om att stadens tillväxt kräver planering och att staden har ett avgörande ansvar för denna. Målsättningen för planarbetet, som letts av Jan Inghe-Hagström vid Stadsbyggnadskontoret, var att hejda den påbörjade spontana exploateringen av hamnområdet för att i stället ”visa på en unik möjlighet att skapa en utvidgning av den centrala innerstaden med vatten i fokus”. Samtidigt är läget unikt för ett innerstadsområde med dess närhet till grönområdena i Nackareservatet.

Med översiktsplanen som grund utarbetades detaljplaner med kvalitetsprogram för de olika utbyggnadsetapperna. Planeringen markerar ett brott med den sedan 1930-talet gällande funktionalistiska traditionen, med zoner för olika användningar. Tanken är att innerstaden ska växa i en ny årsring, med en blandning av boende, arbetsplatser och andra verksamheter. Viktiga delar i planen är att skapa kollektiva kommunikationer med nya broar, den spårbundna tvärbanan och båtförbindelser, liksom det övergripande målet att skapa en stadsdel byggd på ekologiska principer med kretsloppsanpassning och ett uthålligt utnyttjande av mark, vatten och andra resurser.